Ordinary Men av Christopher Browning

Jag har läst en känd fackbok och vill skriva om den.

20 januari 2019 - -

Jag har tagit mig igenom en fackbok. Inget märkvärdigt, förutom att jag vanligtvis har svårt för fackböcker, speciellt i vissa ämnen. Den här är historia och psykologi. Helt främmande. Väldigt långt ifrån statistik och dataprogrammering. Allt jag vet om psykologi är “Tänka snabbt och långsamt” och lite webresurser från här och här.

Historiska källor

Hursomhelst, boken är Ordinary Men av Christopher Browning. Den handlar om en nazitysk polisbataljon som var skyldiga till massmord och organiserade förintelsen i Polen under andra världskriget. Långt efter kriget inleddes en rättegång där ca 200 av deltagarna blev förhörda. Boken baseras på material från rättegången. Enligt boken pågick rättsprocessen från 1962 till 1972. Det omfattande materialet och den långa utredningen gör att vi kan vara ganska säkra på vad som egentligen hade hänt.

Vi känner till medlemmarnas bakgrunder, personliga berättelser, vad de sade om varandra, hur de försvarade sig osv. En av bokens teman är att ta reda på hur människor blir bödlar. Behöver människorna ha särskilda övertygelser, personlighetsdrag eller bakgrunder? Under vilka omständigheter lyder de order att till exempel skjuta? Spoiler: de flesta blir lydiga bödlar, och omständigheterna behöver inte vara särskilt dramatiska.

Chockerande scener

Här är några skakande utdrag:

In contrast to First Company, the men of Second Company received no instruction on how to carry out the shooting. Initially bayotents were not fixed as an aiming guide, and as Hergert noted, there was a “considerable number of missed shots” that “led to the unnecessary wounding of the victims.” One of the policemen in Hergert’s unit likewise noted the difficulty the men had in aiming properly. “At first we shot freehand. When one aimed too high, the entire skull exploded. As a consequence, brains and bones flew everywhere. Thus, we were instructed to place the bayonet point on the neck.” According to Hergert, however, using fixed bayonets as an aiming guide was no solution. “Through the point-blank shot that was thus required, the bullet stuck the head of the victim at such a trajectory that often the entire skull or at least the entirer rear skullcap was torn off, and blood, bone splinters and brains sprayed everywhere and besmirched the shooters.”

Stycket beskrev massakern i Józefów. Det var det första massmordet av judar som bataljonens medlemmar genomförde.

Här är ett utdrag till. Det beskriver massakern i Łomazy. Hiwi är en förkortning för Hilfswilliger, volontärerna i Nazitysklands arme från de ockuperade områdena.

In small groups the Jews were forced to run between a thin cordon of guards some thirty to fifty meters from the undressing areas to the grave. The grave itself had mounds of dirt piled high on three sides; the fourth side was an incline down which the Jews were driven. In the state of intoxicated excitement, the Hiwis initially began shooting the Jews at the entry to the grave. “As a result, the Jews killed first blocked the slope. Thus some Jews went into the grave and pulled the corpses away from the entry. Immediately large numbers of Jews were driven into the grave, and the Hiwis took their positions on the walls that had been thrown up. From there they shot the victims.” As the shooting continued, the grave began to fill. “The Jews who followed had to climb on and lated even clamber over those shot earlier, because the grave was filled with corpses almost to the edge.”

Bokens teman

Ett av bokens teman är, som sagt, under vilka omständigheter människor kan bli bödlar. Det är det jag är intresserad av. Andra teman är historieskrivningen, dvs vad som egentligen hände. Det beskrivs mycket mer ingående än vad jag är intresserad av.

I korthet

Boken går igenom medlemmarnas bakgrunder. Browning skriver om hur poliserna reagerade på order att skjuta. Boken tar upp hur de hanterade upplevelsen efteråt och hur nästkommande masskjutningar såg ut. Deltagarna reflekterar om händelserna i förhör 20 år senare. Browning skriver mer än ett kapitel om varför de sköt och hur de måste ha tänkt. Han har ett lång kapitel med kritik av en annan forskare på samma område (Goldhagen). Den andra forskaren är av åsikten att de flesta inblandade var antisemiter. Enligt Goldhagen(?) är det huvudskälet till massakrerna.

Medlemmarnas bakgrunder

Boken går igenom många deltagarnas bakgrunder. Man får läsa om enskilda personers karriärer, (framför allt ledningen) och se statistik över alla deltagare. Browning ger argument för att medlemmarna inte var typiskt Nazi-material. Det var medelålders familjefäder ur arbetarklassen från Hamburg. Många var tidigare med i fack och socialist/kommunist-rörelser. Staden ska ha varit en av de mindre nazifierade städerna.

Författaren hittar hur stor andel av deltagarna var medlemmar i nazistpartiet olika år och jämför med andra grupper. Siffran som nämns är 25%. Det är högt jämfört med människor med samma socioekonomiska bakgrund.

Här tror jag mig ha hittat en inkonsekvens i Brownings resonemang om bakgrunderna. Ett viktigt argument är polisernas ickenazistiska bakgrunder. Brownings resonemang är att om de här poliserna har kunnat bli bödlar, då borde väldigt många andra också kunna bli det vid liknande förutsättningar. Boken avslutas med orden

If the men of Reverse Police Battalion 101 could become killers under such circumstances, what group of men cannot?

Men han säger också att en högre andel än genomsnittet för människor av samma socioekonomiska bakgrund var med i nazistpartiet. Kan vi då ha att göra med ett selektivt urval? Kan det vara så att de mer våldsamma eller ideologiskt motiverade Hamburg-invånarna bestämde sig att bli reserv-poliser? Eller att människor som i högre grad kände sympati och medlidande stannade hemma?

Browning har mycket annat stöd för sin tes. Han jämför med Zimbardos Stanfordexperiment och med Milgams lydnadsexperiment. Båda tyder på att det är ganska enkelt att få människor att begå grymheter.

Här är ett relevant stycke med mer stöd för hans tes:

On several issues Goldhagen and I do not disagree: first the participation of numerous “ordinary” Germans in the mass murder of Jews, and second, the high degree of voluntarism they exhibited. The bulk of the killers were not specially selected but drawn at random from a cross-section of German society, and they did not kill because they were coersed by the thread of dire punishment for refusing. [..] It was one of the fundamental conclusions of Raul Hilberg’s magisterial and pathbreaking study The destruction of European Jews [..]

Order att skjuta

Dramatis personæ

Här är våra huvudpersoner. De nämns i citaten:

Reservlöjtnant Buchmann hade befälet över Första Plutonen av Första Kompaniet i bataljonen. Förstelöjtnant Hagen var major Trapps adjutant. Major Wilhelm Trapp, WWI-veteran, dekorerad med första klassens järnkors, var bataljonens högsta befäl.

Upon learning of the imminent massacre, Buchmann made clear to Hagen that as a Hamburg businessman and reserve lieutenant, we “would in no case participate in such an action, in which defenseless women and children are shot.” He asked for another assignment. Hagen arranged for Buchmann to be in charge of the escort for the male “work Jews” who were to be selected and taken to Lublin. His company captain, Wohlauf, was informed of Buchmann’s assignment but not the reason for it.

Hur det beskrivs:

Captain Wohlauf told a group of his men that an “extremely interesting task” awaited them the next day.

Det där är lite missvisande, eftersom den som talar är SS-Kapten Wohlauf, övertygad nazist. Annat befäl säger:

Be happy that you don’t have to come. You’ll see what happens.

Vissa inte var med och sköt, det var frivilligt. Hela bataljonen på ca 500 man var samlade under tillfället.

After explaining the battalion’s murderous assignment, he made his extraordinary offer: any of the older men who did not feel up to the task that lay before them could step out. Trapp paused, and after some moments one man from Third Company, Otto-Julius Schimke, stepped forward. Captain Hoffmann […] was furious that one of his men had been the first to break ranks. Hoffmann began to berate Schimke, but Trapp cut him off. After he had taken Schimke under his protection, some ten or twelve other men stepped forward as well.

Under skjutningarna:

When Trapp first made his offer early in the morning, the real nature of the action had just been announced and time to think and react had been short. Only a dozen men had instinctively seized the moment to step out, turn in their rifles and thus excuse themselves from the subsequent killing. For many the reality of what they were about to do, and particularly that they themselves might be chosen for the firing squad, had probably not sunk in. But then the men of First Company were summoned to the marketplace, instructed in giving a “neck shot,” and sent to the woods to kill Jews, some of them tried to make up for the opportunity they had missed earlier.

Vidare kommer beskrivning på alla som bad om att få göra något annat. De flesta fick, men:

Tho policemen made the mistake of approaching Captain (and SS-Hauptsturmfuhrer) Wohlauf instead of Kammer. They pleaded that they too were fathers with children and could not continue. Wohlauf curtly refused them, indicating that they could lie down alongside the victims.

En del avvek på olika sätt, t.ex. genom att gömma sig nånstans i staden (det var ganska rörigt och de upptäcktes inte eller fick inte reprimander). Vissa missade avsiktligt när de sköt.

Efter skjutningen

When the men arrived at the barracks in Bilograj (l ska ha accent), they were depressed, angered, embittered, and shaken. They ate little but drank heavily. Generous quantities of alcohol were provided, and many of the policemen got quite drunk. Major Trapp made the rounds, trying to console and reassure them, and again placing the responsibility on higher authorities. But neither the drink nor Trapp’s consolation could wash away the sense of shame and horror that pervaded the barracks. Trapp asked the men not to talk about it, but they needed no encouragement in that direction. Those who had not been in the forest did not want to learn more. Those who had been there likewise had no desire to speak, either then or later. By silent consensus within Reserve Police Battalion 101, the Jozefow massacre was simply not discussed. “The entire matter was a taboo.” But repression during waking hours could not stop the nightmares. During the first night back from Jozefow, one policemen awoke firing his gun into the ceiling of the barracks.

Författaren uppskattar att 80% sköt ända till order om att sluta. 20% avvek på olika sätt. Det borde bli ca 100 av 500 personer som avvek. I storleksordningen 10 av 500 (2%, ett dussin i texten, se ett citat ovan) sade ifrån direkt när de fick ordern.

Uppskattningsvis mellan 1200 och 1500 judar blev skjutna. Det ger ett genomsnitt av 3 skjutna per polissoldat.

Varför sköt 80% och varför tvekade 20%?

Det finns två kapitel (och ett tredje med Goldhagen-kritik) som diskuterar varför poliserna sköt när de blev tillsagda. Browning listar en mängd av förklaringar:

  1. Pressure for conformity (grupptryck?) (sid 71, handlar om ursprungliga ordern). Här är ett förhörsvar:

[..] the act of stepping out that morning in Jozefow meant leaving one’s comrades and admitting that one was “too weak” or “cowardly”. Who would have “dared,” one policeman declared emphatically, to “lose face” before the assembled troops. “If the question is posed to me why I shot with the others in the first place,” said another who subsequently asked to be excused after several rounds of killing, “I must answer that no one wants to be thought a coward.” It was one thing to refuse at the beginning, he added, and quite another to try to shoot but not be able to continue.

För de här medlemmarna handlar mod om att skjuta försvarslösa kvinnor och barn trots flygande kraniebitar. Att inte skjuta blir “too weak” och “cowardly”. Att be befälet om att slippa lyda order, och inte göra det 80% gör, kräver ett annat slags mod.

  1. I förhör hävdade poliserna att de inte hade något val. Vissa sade att val saknades bokstavligen (de mindes inte att Trapp tillät någon att smita undan). Poliserna som bad SS-Kapten Wohlauf om att få avvika upplevde säkert att de inte hade några alternativ. Några poliser med framgångsrika karriärer utanför bataljonen betonade att de hade ett val (till skillnad från de övriga) eftersom deras karriärer inte hängde på bataljonen.

    Detta avfärdas som minnesförlust, eftersom de flesta deltagarna gav en samstämmig bild av Trapps tal. Vi är väldigt säkra på att ingen blev direkt tvingad:

[..] the German scholar Herbert Jäger and the German prosecutors of the 1960s who firmly established that no one could document a single case in which the Germans who refused to carry out the killing of unarmed civilians suffered dire consequences.

  1. De reflekterade inte över att de skjutandet kunde vara fel:

[..] we didn’t reflect about it at all. Only years later did any of us become truly conscious of what had happened then. [..] Only later did it first occur to me that had not been right.

  1. “Judarna är körda ändå, det spelar ingen roll vad vi gör”. Ett citat:

I made the effort, and it was possible for me, to shoot only children. It so happened that the mothers led the children by the hand. My neighbor then shot the mother and I shot the child that belonged to her, because I reasoned with myself that all without its mother, the child could not live any longer. It was supposed to be, so to speak, soothing to my conscience to release children unable to live without their mothers.

  1. Antisemitism och avhumanisering av fienderna.

What is clear is that the men’s concern for their standing in the eyes of their comrades was not matched by any sense of human ties with their victims. The Jews stood outside their circle of human obligation and responsibility. Such a polarization between “us” and “them”, between one’s comrades and the enemy, is of course standard in war.

Männen fick höra av befälet att det var fienden de sköt, och att det var samma fiende som dödade tyska kvinnor och barn genom att bomba Tyskland.

En intressant detalj är att det nästan inte förekommer resonemang om antisemitism i förhören. Förhörsledarna frågade inte, och deltagarna avslöjade inte.

I ett senare kapitel talas det om ideologisk propaganda mot polisstyrkorna. Vissa av de förhörda (speciellt ledningen) har gått ideologi-‘utbildningar’, och det har förekommit en del propaganda-pamfletter mot bataljonen. Pamfletterna hade titlar som “The Question of Blood” och “The Politics of Race”. Browning talar om att materialet inte var målgruppsanpassat. Det var riktat mot unga SS-medlemmar och avslutades med uppmaningar att gifta sig tidigt och skaffa många friska ariska barn. Huvuddelen av materialet kom framåt 1943, vilket är efter de första massakrerna.

  1. Alla poliser utom en handfull undantag förde inga etiska resonemang:

Even twenty or twenty-five years later those who did quit shooting along the way overwhelmingly cited sheer physical revulsion against what they were doing as the prime motive but did not express any ethical or political principles behind this revulsion. Given the education level of these reserve policemen, one should not expect a sophisticated articulation of abstract principles.

Undantagen vad ett par medlemmar i förbjudna politiska partier och en hantverkare som förlorat judiska kunder. Den enda som hade tydliga etiska argument, verkar ha varit löjtnant Buchmann. Han sade att han vägrade skjuta försvarslösa kvinnor och barn.

Man ska ha i åtanke att källmaterialet består av förhör av misstänkta. De var säkert ofta obenägna att avslöja komprometterande detaljer. Att de hade haft etiska kval, eller en antisemitisk inställning kunde ha varit en nackdel för dem i rättegången. Goldhagen (han som också forskar på samma tema, och som skrev en liknande bok) argumenterar för att praktiskt taget alla hade en antisemitisk inställning.

Fler massmord.

Efter den första massakern gjorde ledningen en del förändringar. Man tog hänsyn till att massaker är psykologiskt påfrestande. Dödandet utfördes hädanefter av icke-tyskar, eller i koncentrationslägren.

Jag har försökt hitta men inte hittat citat från de förhörda där de reflekterar om sitt arbete efter de första massakrerna. Det finns ett kapitel om “jude-jakt” där deltagare skriver om hur det gick till, och vilka som fick vara med. Det finns ett annat om antisemitism hos polackerna, angivelser, och repressioner mot dem som gömde undan judar. Det finns också ett kapitel om den sista stora massakern, efter vilken ett stort område i Polen räknades som Judenfrei (fritt från judar).

En orsak till att det är svårt att jämföra inställningar till arbetet, är att många personer flyttades om mellan olika enheter. Enligt Browning var det få av ursprungsdeltagarna kvar i Bataljon 101 vid tiden för de sista massakern.

In subsequent actions two vital changes were introduces and henceforth – with some notable exceptions – adhered to. First, most of the future operations of Reserve Police Battalion 101 involved ghetto clearing and deportation, not outright massacre on the spot. The policemen were thus relieved of the immediate horror of the killing process, which (for deportees from the Lublin district) Wass carried out in the extermination camp at Treblinka. Second, while deportation was a horrifying procedure characterized by the terrible coercive violence needed to drive people onto the death trains as well as the systematic killing of those who could not be marched to the trains, these actions were generally undertaken jointly by units of Reserve Police Battalion 101 and the Trawnikis, SS-trained auxiliaries from Soviet territories, recruited from the POW camps and usually assigned the very worst parts of the ghetto clearing and deportations.

I slutändan uppskattar Browning att 83000 dog till följd av bataljonens aktioner. Deltagarna gjorde upprensning av ghetton, forslade folk till tåg, och sköt sådana som flydde eller inte kunde gå själva.

Orsaker; hade samma sak kunnat hända idag?

Jag håller med om Brownings lista på orsaker. Den ter sig uttömmande. Här försöker jag resonera om punkterna i listan fortfarande är relevanta idag.

  1. Auktoriretstro. Från lydnandsexperiment vet vi att man enkelt kan förmå en stor andel människor kan utföra grymma handlingar. Jag tycker att Milgams experiment inte är direkt applicerbart, för att det pågår under en kort tid, medan bataljonen var aktiv i flera år.

    Människor kan troligen pressas att utföra en massaker. Jag tror att det är svårare att få dem att massakrera varje vecka under flera års tid. De kommer ha tid att reflektera och nyktert gå igenom sina valmöjligheter och valens konsekvenser.

    Man kan också hoppas att moderna människor som hört talas om Andra Världskriget, lydnadsexperiment, Milgam och Zimbardo reagerar annorlunda.

  2. Grupptryck.

Who would have “dared,” one policeman declared emphatically, to “lose face” before the assembled troops. [..] No one wants to be thought a coward.

Jag föreställer mig en sammanhållen grupp som inte vill “tappa ansiktet” och “anses fega” framför varandra. Eftersom det var deltagarnas enda umgänge under flera års tid, måste sådana drivkrafter ha varit starka.

I historien om 101a bataljonen tycker jag att det är befogat att tala om ‘macho-kultur’:

[..] most of those who did not shoot only reaffirmed the “macho” values of the majority – according to which it was a positive quality to be “tough” enough to kill unarmed, noncombatant men, women, and children – and tried not to rupture the bonds of comradeship that constitued their social world.

  1. Insikt om det etiskt tveksamma med massmord.

    Många av de förhörda nämnde bara fysisk aversion som orsak till varför de inte ville skjuta. De sa att de var “svaga” och “fega”. Samtidigt är medlidande och välvilja till människor (inklusive främlingar) en del av vår etik sedan åtminstone kristendomen. Lyckades nazisterna verkligen ändra på uppfattningen om vad som är rätt och etiskt hos hela sin (kristna) befolkning? Inklusive sådana bataljonens deltagare som var tillräckligt gamla för att ha vuxit upp före nazisttiden.

    Jag tror inte det är avsevärt svårare att ändra på rådande etik och moral idag än vad det var på 30-talet. Naturligtvis är det svårare, eftersom de flesta har har en 15-årig utbildning istället för 6-årig. Det är tekniskt svårare att censurera hela Internet än alla Tysklands tidningar och radiokanaler. Men jag hävdar att det inte är avsevärt svårare: nazisterna lyckades ändra på tvåtusenåriga kristna normer, och tekniken för Internet-censur finns redan.

  2. “Det spelar ingen roll vad vi gör.”

    Lika aktuellt idag.

  3. Avhumanisering av fienden.

The Jews stood outside their circle of human obligation and responsibility.

Vi vet att det även idag är gott om avhumanisering vid väpnade konflikter. På Wikipedias lista över konflikter med över 1000 dödade/år förekommer relativt utvecklade länder som Mexiko, Turkiet och Ukraina/Ryssland. Det är såklart inte i samma nivå som förintelsen. Det är inte heller primärt civilbefolkningen som dödas. Men det ger empiriskt stöd för att även “moderna människor” kan se fienden som “utanför deras krets av mänskligt ansvar och skyldighet”.

Slutligen tror jag att vi är något mer motståndskraftiga mot folkmord i industriell skala, men att det fortfarande är möjligt, och att det inte är mycket vi kan göra åt saken. Jag vet t.ex. inte på hur jag själv skulle reagera om jag hamnade i en modern utrensningsbataljon.